Starquality

Idag märktes det, och oj vad det märktes!
Rastlösheten, känslorna från förr, den konstanta kampen om tillfredsställelse.
Insåg dock en sak: vart jag än i världen är och flaxar runt så är jag aldrig nöjd.
Visst är det sjukt?
Eller alltså, det är svårt att förklara, låt oss säga att man har en grymt kul utekväll, eller bara ett sånnt skönt "moment" så är det en återkommande känsla av rastlöshet, sökande och kanske till och med bekräftelse.
En känsla av att inte passa in!
Enda gången, jag någonsin kände en riktig samhörighet och förståelse var när jag reste, det var som att alla "sökare" hade sammlats på en och samma plats.
Att sitta på en båt på väg till en ö någonstans i paradiset, att inte vara skyldig någon nått.
Att vakna upp och tänka "jaha, vart tar den här dagen oss?" sen fick dagen och människorna styra ödet.
Känslan av att alla känner alla fast ingen egentligen känner någon.
Att heja på grannen vid bordet bredvid som att man varit bundis de senaste 3 åren.

Nu ska jag börja plugga till hösten och har varit laddat ett tag tills jag insåg igen att åh nej, nu låser man upp sig, igen.

Det jobbigaste just nu är att jag känner mig som ingen, jag står utanför systemet och det svenska samhället, som jag aldrig kännt någon samhörighet med.

När jag växte upp blev jag bekräftad av min familj och mina vänner hela tiden, har alltid kännt mig väldigt älskad och omtyckt men jag har alltid kännt att något varit fel?!
Hur kan någon som haft en så smärtfri uppväxt önska sig bort från allt så mycket?
Ni vet typ transexuella människor, som känner att dom föds i fel kropp? så känner jag bara det att jag föddes i fel land?

Jag klassar mig själv som en tjej med stjärnstatus, på något sett lyckas jag nästan alltid att bli omtyckt och älskad, jag bara ÄR en sådan människa som folk vänder huvudet åt, inte för att jag på något sett är speciellt snygg, jag är en medel tjej, ingen speciell att se åt men jag har en rätt grym utstrålning och karisma, och det kan man inte sticka under bordet med.
Varför är jag en av tusen tjejer som blir uppdragen på en scen med en artist, får en egen vakt och en mick i handen?
Varför sjunger jag karaeoke i hollywood och backpackers tror att jag är en svensk kändis på uppdrag i L.A?
Varför blev jag skickad backstage med monty? Och varför fick JAG recensera deras nya album?
Varför kom gitarristen från bo kaspers orkester tillbaka till mitt jobb, sökte upp mig för att ge mig en kram och säga "dig kommer jag aldrig glömma" innan dom åkte vidare på turne?
Varför blev jag upplockad av en australienare på göteborgs tågstation?
Varför blir jag varje gång jag är ute och reser alltid utvald till att stå på en scen och underhålla folk?
Varför hann jag i Las vegas bara kliva in på Ceasars palace, bli plockad av en vakt och omgående uppskickad på VIPen där J.LO varit dagen innan?

Nej jag skryter inte, jag försöker inte vara bättre än någon annan.
MEN i mitt huvud så har jag alltid varit en superstar och en sucker för attention.
Alltså sen jag var 6 år har jag låst in mig på rummet och sattit på en bra låt, låtsas vara en kändis och uppträtt framför spegeln, och hell yes det gör jag än idag utan att skämmas.
Jag vet att jag kan dansa riktigt bra och att jag har ett ganska unikt artisteri i hur jag rör på, jag vet att när det gäller så ger jag 150 procent utan att stanna.
Det är som att folk VET att jag levererar.
Jag bjuder alltid på mig själv och sjunger hellre än bra.
Ibland kan bara inget stoppa mig.
I kambodja så blev jag och N alltid uppbjudna att dansa på diverse bardiskar och scener av ägarna.
Fast det är ju klart, vem skulle inte ge sin arm för att få se två svettiga, solbrända, fulla, snygga svenska tjejer dansa? haha

80 procent av de som läser detta inlägg kommer tycka att jag är så sjukt störd som kan tala så här om mig själv, och kanske är det därför jag inte känner samhörighet med sverige?
Här är vi inte glada för andras lyckor, här är ingenting egentligen möjligt, och man kan bara bli som störst mest realistiskt en ekonom.
Men att våga drömma stort vill vi inte beblanda oss i.

Om ni fick gå helt bananas, bli vad helst ni ville, rakt utifrån hjärtat, vad skulle ni då vilja göra? vad är eran STORA dröm? Om ni fick välja erat öde här och nu, hur skulle ni vilja att erat liv såg ut?