Vad har du för förväntan på dig själv?
Och vad har du för förväntan på andra?
Jag vet inte hur många gånger en instinkt har stoppat mig från att göra något jag egentligen velat.
Den har på så vis varit både medveten och omedveten då man någonstans vet just där och då varför man ger vika eller tackar nej för både de större och de mindre valen.
Det är som att hela kroppen sätter stopp och ryggar tillbaka.
Ni vet det där minnet ni har från den där gången då ni åt en kycklingmacka en varm sommardag och sedan blev riktigt magsjuka av det?
Det kan ta månader, för vissa år innan de vågar sig på en kycklingmacka en varm sommardag igen, för hela kroppen skriker "varning du kan riskera att råka illa ut och bli dålig igen." Då är det alltid lättast att ta den enkla vägen och kanske dregla en hamburgare istället.
Varför riskera att bli sjuk igen?
Är det medvetet eller omedvetet? Jag tror att det är en bit av båda delarna.
Om en kycklingmacka kan sätta sådana psykiska och fysiska spår, Tänk då på vad de där kanske lite större, stressande och mer sårande upplevelserna kan göra då med själen.
Hela 2012 föll mycket av min värld isär, delar och bitar som jag trodde jag hade lyckats pussla ihop i ett snabbt försök att komma ikapp efter några känslomässigt rubbade år.
Verkligheten kom ikapp fortare än vad jag någonsin kunnat tro.
Om man förskjuter sorg och rädsla, om man försöker springa ifrån något genom att röra sig mycket bland folk som man tror ger en energi eller hoppa runt bland olika platser i världen så är det bara en kortsiktig lösning och allting handlar till slut bara om en tidsfråga: Var, När och hur?
För min del var det i en bil i Nevada öken.
Man kan säga att jag förlorade all min egen värdighet och livsenergi på en sekund.
Och hela 2012 handlade om att hitta mig själv och vägen tillbaka till ett normalt och fungerande liv.
Det var lite som att lära sig gå igen, att från ena stunden kunna strosa genom en mörk bakgata i Vietnam till att bäva för att våga gå en kilometer hemifrån.
Det har aldrig varit synd om mig och det har jag aldrig velat kännas vid heller.
Idag rullar allting på mycket vackert, jag njuter väldigt mycket och jag tänker mycket på mig själv.
Jag känner av när det kanske blir lite för mycket och flera gånger om dagen stannar jag upp, lägger fokus på någonting fint och bara andas. Jag bara är.
Man glömmer bort att allting är en konstruktion av någonting och allting har ett syfte och en mening.
Ni vet som när ogräset trycker sig upp mellan förra årets nylagda stenplattor på bakgården?!
Man måste hitta sin plats och kämpa för den.
Ingenting ska vara lätt och bra är väll det? Det är viktigt att kämpa, det är viktigt att ha ambition och mål, men inte för att se god ut i någon annans ögon.
Aldrig för att fylla ut en bild som samhället och omgivningen förväntar sig av en själv.
Jag tänker aldrig mer göra något för någon annan som endå inte ens har de kraven på mig.
Allting är en konstruktion i våra sinnen och ett bagage som har lagrats från någonting tidigare förfallet och sårat.
Att man ska se framåt och inte bakåt är fel.
Att våga se bakåt är att vara stark, att våga använda det för att idag göra förhoppningsvis bättre val för vårat eget välmående är att vara modig!
Det man dock inte ska göra är att haka upp sig på det som har varit: så som att att ångra, grubbla och önska att man kunde som Cher så fint myntate "turn back time".
Det är bara därifrån man kan välja om det ska förstöra för en eller hjälpa en?
Jag har låtit det förstöra för mig som en trygghet. Som en hamster som bunkrar upp med mat i kinderna, eller en björn som laddar magen med mat inför sitt ide.
Det har varit en trygghet att inte utsätta mig för diverse skadliga ting.
Men det är förens nu jag låter det förstärka min karaktär.
Trots allt detta så kan jag inte låta bli att i slutet av dagen innan jag går och lägger fundera på: Är det här rätt? Vart är jag? Vad gör jag? Hur gammal är jag? Vad ska det bli av mig?
Men det är sådan jag är och sådan jag alltid har varit.
Jag gillar att inte veta vad som ska hända imorgon, jag gillar att jag är en av de få som faktiskt är 24 år, singel, outbildad, förvirrad och spontan.
Det är min styrka och drivkraft: Jag är annorlunda och jag känner inte lika starkt som andra gör precis som inte de känner lika starkt för saker så som jag gör.
Vad vore världen om alla tänkte och ville samma sak?
Det måste finnas lite sådana där lustiga människor som jag i samhället för att normen ska jämnas ut.
Jag tycker att de som finns i min omgivning är grymma, alla är unika på sitt sett och alla kommer vi med olika bagage, det är bara upp till oss att bestämma oss för om det ska förstöra för oss eller stärka oss.
