Medans regnet piskade mot rutorna i torsdags så satte jag på min 2010 års livskris playlist på spotify, "badkarsbeat".
Jag låter "We are the people" få våldta mina öron en extra gång. Och för en kort stund är jag tillbaka i det där vidriga lilla fyrkantiga rummet! utan fönster, utan TV, bara en sandig säng med olika sorters av kroppsvätskor blandat med en massa salt och sand.
Golvet är täckt av smutsiga kläder, blöta bikinis och röken låg som ett tjockt moln ovanför mitt huvud. Jag vet att jag vid ett tillfälle fann mig kraften till att krypa in i duschen för att skölja av min skam och ångest.
Här var jag fången och övergiven, lämnad till att ätas upp inifrån av mina egna hjärnspöken och demoner.
Allt jag hade var en penna, en bok och min ipod. Skriv Johanna, SKRIV! Det är så här du överlever de mest sorgsna dagar.
Jag var fast i det där rummet i några dagar. Mina fötter var uppskurna underifrån och vad kunde jag göra mer än att ta den där fighten med min inre psykos som under en allt för lång tid hållit mitt oskyldiga barnasinne som gisslan. "I miss you - Blink 182" och så några tårar på det.
"Hello there the angel from my nightmare.
The shadow in the background of the morgue.
The unsuspecting victim of darkness in the valley"
/ Koh Phi Phi, Thailand, någon gång i februari 2011.
Den här gången har jag tillgång till en data, en mobil, en TV, flertal fönster och jag kan gå.
Jag har däremot legat i någon slags lättare koma då man inte kommer helt lindrigt undan från halsfluss.
När man är med sig själv och inte interagerar med någon annan på dagar så blir man nästan som Tom Hanks i cast away, jag är nära att bli poolare med en boll. Tur man har katt.
Idag är jag tre år klokare än den där dagen, den dagen då jag tyckte synd om mig själv och ville att allt lidandet skulle ta slut. (det var inte så att jag personligen hade skurit upp mina fötter, jag var full och tog en promenad på ett korallrev!)
Det är viktigt att jag påminner mig själv ibland om den tiden. Jag hatar citat som säger att man aldrig ska se bakåt om det är framåt man vill gå.
Jag tänker aldrig glömma det lidandet jag en gång kände, den sorg som tog över min själ och som gjorde så ont att jag knappt orkade stå.
Hur jag så duktigt dolde mitt sjuka tillstånd.
Jag får aldrig glömma den delen av mig själv.
Idag har jag personligen frisk förklarat mig själv från depression och ångest, vilket jag tror många i min omgivning kan hålla med mig om.
Men jag kan inte undgå att ställa mig själv frågan, att trots att jag har byggt upp mig själv igen, så är det en bit som aldrig rättades till eller hamnade på rätt plats igen.
Och det är den ständiga längtan att ge sig ut i världen igen.
Den lämnade mig aldrig.
Jag biter ihop i mellanmjölken och njuter faktiskt så som jag aldrig trodde att jag kunde göra i det långa landet lagom.
Men det finns en bit som alltid fattas mig.
För jag har ännu inte hittat hem och det är en bit inom mig som aldrig lyckats gå vidare sedan jag kom tillbaka.
Jakten fortsätter och den verkar aldrig vilja ta slut.
Därför går jag tillbaka till mitt förflutna, för att hitta den där biten som fattas.
Jag vill ta med den till nuet och göra något nytt av den för att sedan förhoppningsvis kunna stänga det kapitlet. "Coldplay - The scientist"
"I was just guessing at numbers and figures
Pulling your puzzles apart
Questions of science; science and progress
Do not speak as loud as my heart"
/ Yours truly.
