Men har i hemlängtans dagar känts som en evighet bort.
Nu, är det bara 10 dagar kvar tills jag sätter mig på flyget som ska ta mig till mitt Sverige.
Mitt hem, min familj och mina vänner.
Det pirrar i magen och jag spricker inombords av lycka när jag inser hur många efterlängtade själar jag ska få hålla om igen.
Jag ska hem och få möta nyfödda kärlekar såsom gamla!
Och det kanske största av allt är att jag får vara med min andra hälft hennes sista tid innan hennes bebis kommer. Min systerdotter.
Det bästa och det värsta när man ger sig ut och reser så här är att man får längta.
Längtan kan ha ihjäl en ibland, men det stärker en något fruktansvärt på samma bittra gång.
Man får lära sig att vara sin egen, ta hand om sig själv och härda ut.
Man lär sig också att njuta av sitt eget sällskap och man tvingas in i obekväma situationer där man får agera efter vad magkänslan säger. Framförallt: man lär sig att säga ifrån och stå upp för saker.
Det bästa med att längta, är att man påminns om all kärlek och värme som finns att hämta hem.
Att längta är bra för själen och ger perspektiv på saker och ting.
Jag påminner mig själv om hur mycket jag älskar mina föräldrar, och att jag uppskattar dom mer än någonting annat. Dom är så jävla, jävla viktiga för mig.
Precis som resten av min familj. Precis som resten av mina vänner.
Vi får aldrig glömma att vi inte är för evigt. Och vilka vi vill spendera vår tid på jorden med.
Men framförallt får vi aldrig glömma att visa uppskattning och tala om hur mycket vi betyder för varandra.
En dag är det försent!
Jag ser fram emot allt nu när jag ska få komma hem.
Det pirrar i magen och det håller mig vaken om nätterna; när jag fantiserar om hur allting kommer att vara och bli.
Sverige, vi ses om tio dagar!
