N Ö J D

Om man accepterar att man aldrig kommer till att bli nöjd, då kanske man omedvetet ändå kan bli det?

Om jag kan börja acceptera att mitt liv är som det är, det vill säga att det är okej för mina tankar att alltid vandra iväg mot drömmar och förhoppningar om framtiden. Så kanske jag tillslut når en form utav tillfredställelse?

Nöjd. Vad säger det egentligen?

Drömmarna är viktiga att ha. De kommer i olika former och det är dom som sätter igång vårt driv.

Är ni nöjda?

Även om man har allt, allt det där som alla pratar om. Sambo, barn, hus, bil, jobb, räkningar. 

Är man nöjd då? Jag tror inte det. Tankarna och förhoppningarna vandrar nog iväg hos er också.

Det knepiga är att jag alltid lyckas koppla tillbaka mina tankar till just de människorna. Dom med hus och sambo. Jag frågar mig själv, varför? Varför sätter jag er människor på piedestal när det inte ens är mina drömmar? Kanske för att normen faller in där.

Men å andra sidan. Lagom. Jag önskar ibland att jag var mer lagom. Det skulle vara skönt.

Men redan här har tankarna gått iväg igen. För lagom lär ju inte heller betyda nöjd!?

Skillnaderna mellan dom och mig är ju att jag får handskas med den jobbiga delen då jag personligen alltid måste ”pausa” mitt ”verkliga” liv för att söka reda på sanningen om Johanna.

Vad vill hon? Vart är hon påväg? Och vart ska hon egentligen vara?

Men är det kanske min fördel här i livet? Att vara en fri fågel utan måsten och inte bunden mer än till en lägenhet i Örebro stad. Är det någonting som ni avundas? Att jag går fri och ni måste stanna kvar? Kanske för ett jobb. Kanske för en partner. Kanske för att det finns för många måsten?  

Ni får leva i gränslandet med funderingar över hur livet är på andra sidan smakar, medans jag får leva med att fundera på hur livet från eran sida känns. 

Jag var alltid sådan här. Jag drömde alltid om biljetten över havet redan vid en väldigt ung ålder. Jag älskar och jag hatar det. 

Det är iallafall inte synd om mig. Inte ett dugg. Inte om någon faktiskt. Vi har det alla för bra egentligen. Men vi skulle alla kunna ha det bättre om vi övergav ”Nöjd”.

Ett enkelt men förpestat ord kombinerat av fyra osammanhängande alfabeter. (hittade jag just på ett ord eller finns det?)  

Jag vet bara att det är aldrig försent, försent för kärlek försent för skratt, försent för resor och försent hus. Det är aldrig försent för världen, det är aldrig försent för någonting egentligen. 

Förutom den biologiska klockan.

tic tac.

25

Jag minns det som igår när jag stod där och citerade, med skämtande dialekt och en inre oro till Oskar Linnros 25 "Fy fan vad skönt att jag slipper bli 25". En olustig känsla som om att jag skulle dö innan jag blev 25 eller bara vägra bli den "äckliga" åldern.
25 hade i mitt huvud någon slags "sätta-press" klang över sig.
25, ja är det inte då man ska ha barn och hus? Eller åtminstone en partner, någon som håller om en och får en att känna sig betydlig?

Istället står jag här idag och citerar låten men med enbart detta citat: "FY FAN VAD SKÖNT"

Jag var så osäker då. Det är jag nog ibland idag med. Men jag har äntligen accepterat mig själv. Respekterat mig själv, absolut inte fullt ut. Men bättre än någonsin tidigare.

Att bli äldre är inte enbart att få rynkor och hängiga bröst. Att bli äldre är att bli visare. Rikare mentalt.
Och det är väll ändå något som är fruktansvärt bra tänker jag.

Om det är något som jag vet att jag än idag har problem med så är det det ständigt återkommande sökandet.
Jag börjar äntligen att få ro i min lägenhet i Sverige. Men den fyller mig inte, inte helt i alla fall.
Innan jag reste iväg så visualiserade jag framför mig hur saker och ting skulle bli och vara här, och nu när jag är här kan jag inte låta bli att fantisera om hur det skulle vara hemma?

Jag har svårt att stanna kvar där jag är. Jag vill bara "hitta livet". Men då pausar jag mig själv och inser att jag måste stanna kvar i nuet. För här är ju mitt liv.
Jag reste inte iväg för att fly eller leva på låtsas. Det här ÄR min vardag. Det är här jag behöver vara, just nu i alla fall.
Jag har alltid tagit mig dit jag velat. Har det inte gått så har jag på något konstigt sätt hittat andra vägar in.

Det handlar nog bara om att man aldrig ska ge upp!

När jag lyssnar på Oskar Linnros 25 idag så förstår jag att den inte handlar om att "inte vilja bli 25" utan det handlar om att man, oavsett ålder ska respektera sig själv tillräckligt genom att lämna de saker och människor som trycker ner en. Och att man aldrig ska förlora sitt barnasinne.

Livet, handlar inte om att överleva utan det handlar om att leva det.
Idag har jag inte rört mig på fläcken. Jag har legat inne trots att solen skiner. Men jag behövde det idag. Jag behövde en dag med mig själv, mina tankar och framförallt min bakfylla.

Jag avslutar mitt inlägg med att säga "Jag är nu 25 och du är så jävla välkommen in!"