When people run in circles its a very, very mad world.

Ibland drömmer jag om att vandra bort ur vardagen.
Ibland drömmer jag om att göra som "hundraåringen som klev ur fönstret och försvann"
Ibland drömmer jag om att göra som min bror. Ta ett flyg, hoppa på en cykel och försvinna.

Livet är den vackraste gåvan. men jag ifrågasätter det hela tiden.
Jag ifrågasätter varför jag fick allt. varför fick jag alla förutsättningar och 90 procent i resten av världen fick inte ens rent vatten.

Vi går till skolan och lär oss om förintelsen. "Om detta må du berätta". Vi lär oss att det finns ondska, vi lär oss att en "god" talare kan hjärntvätta ett helt land.
Vi talar historia och vad som har varit. Men sällan nämner dom att just detta sker här och nu.
Nordkorea. Afrika. Indien. Mellanöstern.

barnen de blir bortgifta och våldtagna. TRUE. människan, som är en självgående varelse, som har starka känslor och tankar får inte ha åsikter. TRUE. västerlänningars ytlighet sätter u länder i jobb utan kollektivavtal, raster eller rättigheter. TRUE. Barn kidnappas från sina hem och blir soldater. TRUE. Barn tar hand om barn. TRUE. Djur lider, djur som inte har en talan. TRUE.

Min ytlighet. Att bananen ska vara gul utan fläckar, försakar en människas liv. Bara min banan är gul i min perfekta skål, i det perfekta rummet, i det perfekta livet. så har jag bestulit en fattig människa på liv.
Min ytlighet, när trender sätts och jag har tröttnat på tröjan jag har använt en gång. Då tvingas hundratals kvinnor och barn till att sy kläder, i små lokaler, utan knappt någon luft och några raster, för skam löner. så att jag kan ha råd att köpa en ny tröja, dagen därpå. Jag är skyldig till all denna galenskap.

Ni talar om eran förbannade karma! behandla andra som du själv vill bli behandlad. Absolut, men karma ligger inte bara i huruvida du är trevlig mot kamraten eller ej. Karma är vad du äter, vad du har på dig. det är allt du gör. Tänk om och tänk rätt.

Jag har aldrig känt att jag hört hemma någonstans. för att jag har alltid ifrågasatt det här livet. den här typen av livsstil. där vi är bittra. där vi klagar på att kaffet på jobbet numera kostar pengar. där allt är skit.
fyfan säger jag. och jag är skyldig.
Hur tar man sig ur "denna onda cirkeln"? när ska jag våga?

Det som jag har gått igenom är det som tagit ur denna sida av mig. Jag vet, att något stort väntar runt hörnet. Något riktigt stort. det är därför allting sätts på "hold" för mig. Det är därför lyckan för hundar som mig inte riktigt till hundra procent kommer.

Vad är nästa steg? jag vet inte. Jag vet bara att jag mer och mer börjar bli medveten om saker och ting. och att jag varje dag tackar för allt jag har. och att jag känner en oändlig kärlek till alla som finns i mitt liv.

Jag njuter av väldigt simpla ting. Som att få äta gott och titta på några avsnitt av fresh prince innan läggdags.

Det enda jag har utsatts för är sveket av den mänskliga varelsen. "Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om, fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat kom."
det är ju inget. absolut inget. men i en så perfekt värld och tillvaro så är det allt.

jag vill göra något. jag måste göra något.

gud så skönt att få skriva igen. det var så längesen nu..

I find it kind of sad. The dreams in wich I'm dying are the best I've ever had.I find it hard to tell you, I find it hard to take.When people run in circles it'sa very. very mad, mad world. 

När vi får tid över.

Efter närmare fem dagars fångenskap i min lägenhet så är tankar och diskussioner med sig själv helt oundvikligt.
Medans regnet piskade mot rutorna i torsdags så satte jag på min 2010 års livskris playlist på spotify, "badkarsbeat".
Jag låter "We are the people" få våldta mina öron en extra gång. Och för en kort stund är jag tillbaka i det där vidriga lilla fyrkantiga rummet! utan fönster, utan TV, bara en sandig säng med olika sorters av kroppsvätskor blandat med en massa salt och sand.
Golvet är täckt av smutsiga kläder, blöta bikinis och röken låg som ett tjockt moln ovanför mitt huvud. Jag vet att jag vid ett tillfälle fann mig kraften till att krypa in i duschen för att skölja av min skam och ångest.
Här var jag fången och övergiven, lämnad till att ätas upp inifrån av mina egna hjärnspöken och demoner.
Allt jag hade var en penna, en bok och min ipod. Skriv Johanna, SKRIV! Det är så här du överlever de mest sorgsna dagar.
Jag var fast i det där rummet i några dagar. Mina fötter var uppskurna underifrån och vad kunde jag göra mer än att ta den där fighten med min inre psykos som under en allt för lång tid hållit mitt oskyldiga barnasinne som gisslan. "I miss you - Blink 182" och så några tårar på det.

"Hello there the angel from my nightmare.
The shadow in the background of the morgue.
The unsuspecting victim of darkness in the valley"

/ Koh Phi Phi, Thailand, någon gång i februari 2011.

Den här gången har jag tillgång till en data, en mobil, en TV, flertal fönster och jag kan gå.
Jag har däremot legat i någon slags lättare koma då man inte kommer helt lindrigt undan från halsfluss.
När man är med sig själv och inte interagerar med någon annan på dagar så blir man nästan som Tom Hanks i cast away, jag är nära att bli poolare med en boll. Tur man har katt.

Idag är jag tre år klokare än den där dagen, den dagen då jag tyckte synd om mig själv och ville att allt lidandet skulle ta slut. (det var inte så att jag personligen hade skurit upp mina fötter, jag var full och tog en promenad på ett korallrev!)

Det är viktigt att jag påminner mig själv ibland om den tiden. Jag hatar citat som säger att man aldrig ska se bakåt om det är framåt man vill gå.
Jag tänker aldrig glömma det lidandet jag en gång kände, den sorg som tog över min själ och som gjorde så ont att jag knappt orkade stå.
Hur jag så duktigt dolde mitt sjuka tillstånd.
Jag får aldrig glömma den delen av mig själv.

Idag har jag personligen frisk förklarat mig själv från depression och ångest, vilket jag tror många i min omgivning kan hålla med mig om.

Men jag kan inte undgå att ställa mig själv frågan, att trots att jag har byggt upp mig själv igen, så är det en bit som aldrig rättades till eller hamnade på rätt plats igen.
Och det är den ständiga längtan att ge sig ut i världen igen.
Den lämnade mig aldrig.
Jag biter ihop i mellanmjölken och njuter faktiskt så som jag aldrig trodde att jag kunde göra i det långa landet lagom.

Men det finns en bit som alltid fattas mig.

För jag har ännu inte hittat hem och det är en bit inom mig som aldrig lyckats gå vidare sedan jag kom tillbaka.
Jakten fortsätter och den verkar aldrig vilja ta slut.

Därför går jag tillbaka till mitt förflutna, för att hitta den där biten som fattas.
Jag vill ta med den till nuet och göra något nytt av den för att sedan förhoppningsvis kunna stänga det kapitlet. "Coldplay - The scientist"

"I was just guessing at numbers and figures
Pulling your puzzles apart
Questions of science; science and progress
Do not speak as loud as my heart"

/ Yours truly. 

Mitt stora brun utan sol (vitiligo) test

Jaha, då jag konstant är på jakten efter den ultimata brännan och sommar solen ännu inte är här än för att låta min likfärgade kropp brännas under dess heta strålar, så har jag provat mig fram till den ultimata brännan.
Då jag numera är rökfri så tänkte jag det vore ren idioti att byta ut lugncancern till hudcancern, så i och med att jag försöker undvika solarium så har jag tagit till lite andra metoder som brun utan sol på tub, själv spray tanning samt brun utan sol våtservetter.

Recensioner:

ÅHLÉNS Brun utan sol á 89 riksdaler:

Luktar sådär otäckt, avger en orange hudton, fläckar ej, Syns inom ett dygn, försvinner efter två till tre dygn.

Vitiligo faktor 3/5

Natacha Peyres Bronzage, Själv Spray Tanning á 89 riksdaler:
Man bör antagligen få hjälp när man gör detta. Luktar gott, gav mig massa fläckar, Syns inom ett dygn, bra hudton. Sitter kvar i två till fyra dagar
Vitiligo faktorn växlar mellan 2/5-4/5

Brun utan sol våtservetter á 39 riksdaler:
Luktar sådär otäckt, avger bra hudton, ger massa fläckar, syns inom ett dygn.
Vitiligo faktor  3/5


CONCLUSION:
Det finns ingen väg att gå.
Jag ger upp.
Antingen får jag lukta skit, se orange ut, ha fläckar eller få cancer.
What's your choice?


Här är slutresultaten

Mitt liv som trött disney karaktär

Finns det en tid och ett liv för såna som oss?
Finns det där svaret i biljetten över havet?

Tänk om jag kunde få, få flyga ner?

Försöka att förstå det dom andra vet?
Nej, vill egentligen inte att dom svarar på mina frågor
För det skapar farhågor och då blir det, skört.

Där nedanför finns Vietnam
Där kan gå på en solig strand
Där jag är fri och det kunde bli
En del av min värld.

Nu orkar jag inte vara så där entusiastisk och remaka mer.

Min bror hoppade på cykeln och cyklade iväg mot Asien idag.
Och det är så jävla coolt.
Jag vill möta upp honom och glömma allt som varit och komma ikapp friheten.
Jag vill återigen överge detta råtthjul. snälla.
Jag vill verkligen inte stanna här mer än nödvändigt. fast jag mår bra. men min själ skriker sig bort.

Jag insåg precis att jag är exakt som de flesta Disney karaktärer speciellt Ariel & Belle, ja! för alla dom där lirarna ville också överge råtthjulet för att få något annat.
Ariel sjöng om alla de hundra manicker hon hade, Men vadå, hon ville ju ha något mer? (ett par ben att sära på)
Belle:  "Se där går bagar'n med sitt bröd som alltid, av samma
välkända modell, varje morgon samma sak;
Fram är fram och bak är bak in den småstad där vi bor."

jag vill inte ha rutiner, inte mer rutiner än att jag borstar tänderna på morgonen och på kvällen.
Jag vill inte veta vad som ska gå på TV klockan åtta.
Jag vill inte veta vilka människor jag ska träffa imorgon.
Det handlar inte om att vara full varje dag och se brun ut
Det handlar bara om att leva och leva fullt ut så som jag vill ha det.

Min typ av livskvalitté.

 

All this talk of getting old

"I did not feel like I was heading towards being a complete person.  I felt like I was just another rat in the rat race." / Dalai Lama

Ju mer jag anstränger mig i nuet för att min framtid kunna bli bättre, Desto mer tynar jag bort i en osäkerhet och med mig bär jag konstant en klump i magen.

Ingenting av det här känns rätt.
Det känns fel att studera, det känns fel att jobba i syftet att få extra pengar för att överleva.

Jag vantrivs så mycket att jag snart bara hoppar av hela det här racet.
Vad är det för fasoner?
Jag var 20 år när jag blev sjukskriven för första gången i mitt liv.
Jag var 22 år när jag brände ut mig.
Ska det vara så?
Varför känns det som att jag säljer min själ till produktionen och konsumtionen?

Jag finner ingen frid framför min dyra elektronik.
Jag finner ingen frid i pengarna som kommer in och rullar ut regelbundet från kontot.

Mina resor har skapat utrymme och gett mig näring så att jag kan finna orken till att fortsätta i hoppet om att jag en vacker dag ska ha hoppat av det här råttracet och följt min egen väg.
Men jag antar att jag inte är redo än.

Just nu borde jag verkligen plugga.. Det finns ingen motivation.
Jag kan bara se solen, känna lukten av kryddorna och människorna. de glada och pratglada människorna.


om man hoppar av, vad händer då med min pension? Om jag hoppar av, hur ska jag då kunna betala min studier? Om jag hoppar av.......

idag är jag nollad.

Everyone comes with a bagage

 

 

Vad har du för förväntan på dig själv?

Och vad har du för förväntan på andra?

 

Jag vet inte hur många gånger en instinkt har stoppat mig från att göra något jag egentligen velat.

Den har på så vis varit både medveten och omedveten då man någonstans vet just där och då varför man ger vika eller tackar nej för både de större och de mindre valen.  

Det är som att hela kroppen sätter stopp och ryggar tillbaka.

 

Ni vet det där minnet ni har från den där gången då ni åt en kycklingmacka en varm sommardag och sedan blev riktigt magsjuka av det?

Det kan ta månader, för vissa år innan de vågar sig på en kycklingmacka en varm sommardag igen, för hela kroppen skriker "varning du kan riskera att råka illa ut och bli dålig igen." Då är det alltid lättast att ta den enkla vägen och kanske dregla en hamburgare istället.

Varför riskera att bli sjuk igen?

 

Är det medvetet eller omedvetet? Jag tror att det är en bit av båda delarna.

 

Om en kycklingmacka kan sätta sådana psykiska och fysiska spår, Tänk då på vad de där kanske lite större, stressande och mer sårande upplevelserna kan göra då med själen.

Hela 2012 föll mycket av min värld isär, delar och bitar som jag trodde jag hade lyckats pussla ihop i ett snabbt försök att komma ikapp efter några känslomässigt rubbade år.  

 

Verkligheten kom ikapp fortare än vad jag någonsin kunnat tro.

 

Om man förskjuter sorg och rädsla, om man försöker springa ifrån något genom att röra sig mycket bland folk som man tror ger en energi eller hoppa runt bland olika platser i världen så är det bara en kortsiktig lösning och allting handlar till slut bara om en tidsfråga: Var, När och hur?

 

För min del var det i en bil i Nevada öken.

Man kan säga att jag förlorade all min egen värdighet och livsenergi på en sekund.

Och hela 2012 handlade om att hitta mig själv och vägen tillbaka till ett normalt och fungerande liv.

Det var lite som att lära sig gå igen, att från ena stunden kunna strosa genom en mörk bakgata i Vietnam till att bäva för att våga gå en kilometer hemifrån.

 

Det har aldrig varit synd om mig och det har jag aldrig velat kännas vid heller.

 

Idag rullar allting på mycket vackert, jag njuter väldigt mycket och jag tänker mycket på mig själv.

Jag känner av när det kanske blir lite för mycket och flera gånger om dagen stannar jag upp, lägger fokus på någonting fint och bara andas. Jag bara är.

 

Man glömmer bort att allting är en konstruktion av någonting och allting har ett syfte och en mening.

Ni vet som när ogräset trycker sig upp mellan förra årets nylagda stenplattor på bakgården?!

 

Man måste hitta sin plats och kämpa för den.

Ingenting ska vara lätt och bra är väll det? Det är viktigt att kämpa, det är viktigt att ha ambition och mål, men inte för att se god ut i någon annans ögon.

Aldrig för att fylla ut en bild som samhället och omgivningen förväntar sig av en själv.

 

Jag tänker aldrig mer göra något för någon annan som endå inte ens har de kraven på mig.

 

Allting är en konstruktion i våra sinnen och ett bagage som har lagrats från någonting tidigare förfallet och sårat.

 

Att man ska se framåt och inte bakåt är fel.

Att våga se bakåt är att vara stark, att våga använda det för att idag göra förhoppningsvis bättre val för vårat eget välmående är att vara modig!

 

Det man dock inte ska göra är att haka upp sig på det som har varit: så som att att ångra, grubbla och önska att man kunde som Cher så fint myntate "turn back time".

 

Det är bara därifrån man kan välja om det ska förstöra för en eller hjälpa en?

Jag har låtit det förstöra för mig som en trygghet. Som en hamster som bunkrar upp med mat i kinderna, eller en björn som laddar magen med mat inför sitt ide.

Det har varit en trygghet att inte utsätta mig för diverse skadliga ting.

 

Men det är förens nu jag låter det förstärka min karaktär.  

 

Trots allt detta så kan jag inte låta bli att i slutet av dagen innan jag går och lägger fundera på: Är det här rätt? Vart är jag? Vad gör jag? Hur gammal är jag? Vad ska det bli av mig?

 

Men det är sådan jag är och sådan jag alltid har varit.

Jag gillar att inte veta vad som ska hända imorgon, jag gillar att jag är en av de få som faktiskt är 24 år, singel, outbildad, förvirrad och spontan.

Det är min styrka och drivkraft: Jag är annorlunda och jag känner inte lika starkt som andra gör precis som inte de känner lika starkt för saker så som jag gör.

 

Vad vore världen om alla tänkte och ville samma sak?

Det måste finnas lite sådana där lustiga människor som jag i samhället för att normen ska jämnas ut.

 

Jag tycker att de som finns i min omgivning är grymma, alla är unika på sitt sett och alla kommer vi med olika bagage, det är bara upp till oss att bestämma oss för om det ska förstöra för oss eller stärka oss.  

 

 

 

Satisfied mind

Så fort det är blir den 31:a december så kliver vi in i nyårsfirandet med stor förväntan och hopp.
Vi säger helst att "detta året skall bli mitt" (jag gör det jämt!)

Klassiska löften avges så som att sluta röka eller leva mer hälsosamt.

I år var första gången jag jag inte av lade något sådant löfte.
Jag har dessutom redan påbörjat mitt "nya jag" vilket för min del inte handlar om att bli en ny person, det handlar mer om att ha lite självinsikt, lite mer kärlek till sig själv och att njuta och vara här och nu.

En lättnad har fallit över min kropp den senaste veckan.
Jag är alldeles nöjd i hela kroppen på ett skönt sett.

Allting kommer att bli bra nu, lite motivation och mindre jävla självömkan så kan man faktiskt få till det psykiskt när fötterna känns ostabila på jorden.

Det finns ett själ till varför jag fortfarande står här, helt själv, utan någon speciell vid min sida.
För att jag är en sådan som klarar mig själv och som tvinar bort i fel sällskap.

En fågel måste få flyga fri och jag längtar redan till hösten då storslagna planer smids.

Men nu stannar jag till och njuter av vad som finns här och nu.
Helt plötsligt så kom lilla S till världen, och i mars kommer lilla M.
Jag har en oslagbar familj som skulle ta en kula för mig i alla lägen.
Jag har och då menar jag det: fruktansvärt bra kompisar, Det är helt sinnes!
På toppen av detta så är jag just nu på gång med min nya lägenhet, som kommer bli riktigt fin och unik. Så där som bara jag kan och vill göra det.

Min förväntan av detta år är nog mest att inte se livet med blida ögon.
Att våga öppna den där dörren, se vad som finns bakom den. (det är jag bra på i grunden men har fegat de senaste året)
Följa hjärtat och känslan, åka till asien i höst för studier, själv om jag så måste!

Jag har släppt det där om stress allt mer och mer.
Jag har inte bråttom någonstans.
24 du är välkommen in.

Jag väljer att må bra, jag väljer att älska mig själv och jag väljer att inte vara rädd.