Om en vecka om allt går enligt planerna flyttar jag in till Örebro.
Det känns vemodigt då jag kommer bli så fattig.
men sammtidigt en underbar och härlig känsla!
Bland allt flyttpackande dök jag ner i min minnes låda.
Däri ligger allt från resebiljetter, till ett gammalt peace and love armband från 06 till foton och tidningsurklipp, kondomer med utgångsdatum 08, mina bebis skor och mycket mer.
Mitt i allt hittade jag en mycket värdefull bok, en bok där jag sedan 2009 skrivit ner tankar, berättelser och mycket mer.
Hittade en liten "dikt" och jag är imponerad av mig själv.
Måste så klart dela med mig till er hur den lyder:
"Jag är en parasit som lever på kryptonit.
Oftast tycker jag att allt i liver bara är ren skit.
Ser du den mannen där?
Han blir bara äckligare när han damerna på sig bär.
Jag älskar att leva i missär.
Och tro mig, den här kvinnan hon kan aldrig bli kär.
Hon är en underdog i toppklass
Som älskar att ta emot skit i stora lass.
Ser du den vilsna kvinnan där?
Men hon är faktiskt mycket mer än vad du tror att hon är."
Jag är så fruktansvärt poetisk av mig!
Det slutar väll med att jag får börja skriva texter till Håkan? Eller?
söndag 23 december 2012
lördag 22 december 2012
Innan jag Carpe Diemar dagen
Innan jag tar tag i mitt liv idag, vilket kan vara att studera eller börja packa då flytten nu helt plötsligt ligger en vecka framför mig.
Så måste jag förse mig själv med lite pepping.
Jag är så trött på att vara rädd.
Jag har svårt för att binda mig.
Jag har aldrig lyckats binda mig till något i mitt liv.
Inte ens en man.
Jag är alltid påväg härifrån.
Därför är studierna så bra för de håller mig på plats men det skrämmer mig.
Jag har tagit mitt första lån.
Det känns fel på alla sett och vis.
Men jag påminner mig själv om att det här är min tid att bli hel igen och en lägenhet kommer att kunna bli min fristad.
Jag kommer leva något så fruktansvärt fattigt, men det är ju inget jag inte gjort förr.
Lyssnar om och om igen på den återkommande låten som ger mig en sånn fruktansvärd styrka.
Lathikas Theme, en låt från filmen Slumdog Millionaire.
Den påminner mig om när jag satt på en skumpande båt på min genom resa i asien.
Eller en natt då jag gick ut i mörkret på natten och satte mig på stranden och såg upp mot stjärnorna.
Den värmer mig och gör mig lycklig.
"I'll wait for you at the train station every day at five"
Ni kommer aldrig förstå, det spelar ingen roll heller.
In my memory I'll always keep you near.
Så måste jag förse mig själv med lite pepping.
Jag är så trött på att vara rädd.
Jag har svårt för att binda mig.
Jag har aldrig lyckats binda mig till något i mitt liv.
Inte ens en man.
Jag är alltid påväg härifrån.
Därför är studierna så bra för de håller mig på plats men det skrämmer mig.
Jag har tagit mitt första lån.
Det känns fel på alla sett och vis.
Men jag påminner mig själv om att det här är min tid att bli hel igen och en lägenhet kommer att kunna bli min fristad.
Jag kommer leva något så fruktansvärt fattigt, men det är ju inget jag inte gjort förr.
Lyssnar om och om igen på den återkommande låten som ger mig en sånn fruktansvärd styrka.
Lathikas Theme, en låt från filmen Slumdog Millionaire.
Den påminner mig om när jag satt på en skumpande båt på min genom resa i asien.
Eller en natt då jag gick ut i mörkret på natten och satte mig på stranden och såg upp mot stjärnorna.
Den värmer mig och gör mig lycklig.
"I'll wait for you at the train station every day at five"
Ni kommer aldrig förstå, det spelar ingen roll heller.
In my memory I'll always keep you near.
torsdag 20 december 2012
Något att tänka på
Om Världen var en stad med 100 invånare så skulle den se ut så här:
80 Personer skulle leva i ohälsosamma och ovårdade hem
67 Vuxna skulle bo i staden, och bara hälften av dom skulle kunna läsa och skriva
50 Skulle lida av svält
33 Skulle inte ha tillgång till rent och färskt vatten
24 Skulle inte ha tillgång till elektricitet
Av de 76 som har elektricitet, skulle enbart använda det för lyse under natten.
42 skulle ha en radio, 24 TV, 14 telefoner och 7 datorer.
7 skulle äga en bil
5 personer skulle inneha 32 % av hela stadens hälsa.
De fattigaste i staden skulle enbart äga 3 % av stadens inkomst.
Om du vaknar med hälsan imorgon så är du mer välsignad än de miljoner som inte kommer att överleva den här veckan.
Om du aldrig har fått utstå faran i ett krig, rädslan och ensamheten av att fängslas, smärtan av att torteras eller att svälta, Så har du det bättre än vad 500 miljoner andra i världen har det.
Om du har mat i kylen, kläder i garderoben, tak över huvudet och en säng att sova i, så är du 75 % bekvämare än vad resten av människorna i denna värld är.
Om du har pengar på banken, i din plånbok eller ett sparkonto så är det du och 8 % som äger världens rikedomar.
2 miljarder människor skulle inte kunna läsa detta inlägg.
En del av mig skäms när jag läser det här, det blir så tydligt och jag kan inte ungdå från att ställa mig själv frågan: varför jag?
Vad ska jag ha förtjänat för att ha det så bra egentligen?
Den största sorgen jag någonsin har bearbetat har varit ett förlorat marsvin alternativt pojkvän.
Jag skäms över att livet är så förbannat simpelt och enkelt.
Som att man får allting serverat.
Jag vill aldrig mer må dåligt om det inte är för något som är betydelsefullt eller viktigt
En data kan jag alltid köpa en ny, har jag inte råd tar jag den på delbetalning.
En lägenhet kan jag alltid säga upp om det blir för dyrt eller för jobbigt.
En tenta kan jag alltid kugga på då jag kan göra en ny.
En helg utan alkohol och dans kan gå till spillo då ekorrhjulet bringar nya varje helg.
En filmkväll med fina vänner kan man missa när man inte orkar då det kommer nya.
Jag vill bli bättre. Och jag kan bli bättre.
Jag är tacksam (och lite sentimental)
När jag var i Kambodja blev jag och N vän med en ung kvinna som jobbade på hostelet vi bodde på.
Hon och hennes bror, hon om jag minns rätt var lika gammal som oss (89:a) och hennes bror var några år yngre.
Deras mamma gick bort när de var små och hade fått klarat sig själva ända sedan dess.
Hennes ögon tårades när hon berättade sin historia men hon var så fruktansvärt stark.
Hon berättade om att hon alltid hade drömt om att få studera, men hon hade aldrig haft de pengarna utan fått börja jobba direkt i tidig ålder.
Likaväl som jag har sanningen mitt framför mig så beställer jag in min cola med is och unnar mig en pasta. det skär lite i hjärtat men trots att verkligheten står och tittar mig djupt in i ögonen så lämnar jag bordet med känslan "det är inte min verklighet, det finns inte"
Vilket dagligt jävla hån och slag i ansiktet att se oss turister komma och leva livet varje dag, sitta med våra sedelbuntar som om de vore luft, medans de kämpar för att överleva varenda dag.
Det tog hårt på henne när vi berättade att i Sverige får vi alla gratis utbildning oavsett var vi kommer ifrån, vi har jobbgaranti och kan alltid vända oss någonstans när vi behöver pengar.
Vi behöver aldrig sova på gatan och vi behöver inte befara att något vidrigt lurar bakom hörnet.
80 Personer skulle leva i ohälsosamma och ovårdade hem
67 Vuxna skulle bo i staden, och bara hälften av dom skulle kunna läsa och skriva
50 Skulle lida av svält
33 Skulle inte ha tillgång till rent och färskt vatten
24 Skulle inte ha tillgång till elektricitet
Av de 76 som har elektricitet, skulle enbart använda det för lyse under natten.
42 skulle ha en radio, 24 TV, 14 telefoner och 7 datorer.
7 skulle äga en bil
5 personer skulle inneha 32 % av hela stadens hälsa.
De fattigaste i staden skulle enbart äga 3 % av stadens inkomst.
Om du vaknar med hälsan imorgon så är du mer välsignad än de miljoner som inte kommer att överleva den här veckan.
Om du aldrig har fått utstå faran i ett krig, rädslan och ensamheten av att fängslas, smärtan av att torteras eller att svälta, Så har du det bättre än vad 500 miljoner andra i världen har det.
Om du har mat i kylen, kläder i garderoben, tak över huvudet och en säng att sova i, så är du 75 % bekvämare än vad resten av människorna i denna värld är.
Om du har pengar på banken, i din plånbok eller ett sparkonto så är det du och 8 % som äger världens rikedomar.
2 miljarder människor skulle inte kunna läsa detta inlägg.
En del av mig skäms när jag läser det här, det blir så tydligt och jag kan inte ungdå från att ställa mig själv frågan: varför jag?
Vad ska jag ha förtjänat för att ha det så bra egentligen?
Den största sorgen jag någonsin har bearbetat har varit ett förlorat marsvin alternativt pojkvän.
Jag skäms över att livet är så förbannat simpelt och enkelt.
Som att man får allting serverat.
Jag vill aldrig mer må dåligt om det inte är för något som är betydelsefullt eller viktigt
En data kan jag alltid köpa en ny, har jag inte råd tar jag den på delbetalning.
En lägenhet kan jag alltid säga upp om det blir för dyrt eller för jobbigt.
En tenta kan jag alltid kugga på då jag kan göra en ny.
En helg utan alkohol och dans kan gå till spillo då ekorrhjulet bringar nya varje helg.
En filmkväll med fina vänner kan man missa när man inte orkar då det kommer nya.
Jag vill bli bättre. Och jag kan bli bättre.
Jag är tacksam (och lite sentimental)
När jag var i Kambodja blev jag och N vän med en ung kvinna som jobbade på hostelet vi bodde på.
Hon och hennes bror, hon om jag minns rätt var lika gammal som oss (89:a) och hennes bror var några år yngre.
Deras mamma gick bort när de var små och hade fått klarat sig själva ända sedan dess.
Hennes ögon tårades när hon berättade sin historia men hon var så fruktansvärt stark.
Hon berättade om att hon alltid hade drömt om att få studera, men hon hade aldrig haft de pengarna utan fått börja jobba direkt i tidig ålder.
Likaväl som jag har sanningen mitt framför mig så beställer jag in min cola med is och unnar mig en pasta. det skär lite i hjärtat men trots att verkligheten står och tittar mig djupt in i ögonen så lämnar jag bordet med känslan "det är inte min verklighet, det finns inte"
Vilket dagligt jävla hån och slag i ansiktet att se oss turister komma och leva livet varje dag, sitta med våra sedelbuntar som om de vore luft, medans de kämpar för att överleva varenda dag.
Det tog hårt på henne när vi berättade att i Sverige får vi alla gratis utbildning oavsett var vi kommer ifrån, vi har jobbgaranti och kan alltid vända oss någonstans när vi behöver pengar.
Vi behöver aldrig sova på gatan och vi behöver inte befara att något vidrigt lurar bakom hörnet.
måndag 17 december 2012
Hej internet, jag har en fråga till dig.
Internet är till för oss alla, där kan vi finna svaren på alla våra frågor.
Vi får vet exakta datum om när jorden går under och vilken dag vi kommer att dö på.
Vi kan med Internet ta reda på hur kallt det är ute och som en siare in a box få se väder prognos för de kommande dagarna.
Vi kan till och med dejta någon på andra sidan jorden tack vare skype.
Och det bästa med internet är ju att man kan, när man har glömt bort namnet på en bra låt bara skriva in en bit av texten och sedan söka efter lyrics, därav får vi fram svaret på den låt vi söker.
MEN
om man om 50 år är sugen på att lyssna på SHM och glömt bort hur låten går.
vad söker vi då på?
"öjöj dutudutudududutuuu dudududutuduuu dududuuu dudududuuut öjöjöj dututut, dururur ruu ru ruunt dunt dunt dunt dunt dunt"
Det är fan fördjävligt vart dagens musik har ledit oss till idag (och imorgon).
Därför gör jag mig en tjänst och skriver ner det en extra gång här (jag känner mig själv för väl):
SWEDISH HOUSE MAFIA - GREYHOUND
Vi får vet exakta datum om när jorden går under och vilken dag vi kommer att dö på.
Vi kan med Internet ta reda på hur kallt det är ute och som en siare in a box få se väder prognos för de kommande dagarna.
Vi kan till och med dejta någon på andra sidan jorden tack vare skype.
Och det bästa med internet är ju att man kan, när man har glömt bort namnet på en bra låt bara skriva in en bit av texten och sedan söka efter lyrics, därav får vi fram svaret på den låt vi söker.
MEN
om man om 50 år är sugen på att lyssna på SHM och glömt bort hur låten går.
vad söker vi då på?
"öjöj dutudutudududutuuu dudududutuduuu dududuuu dudududuuut öjöjöj dututut, dururur ruu ru ruunt dunt dunt dunt dunt dunt"
Det är fan fördjävligt vart dagens musik har ledit oss till idag (och imorgon).
Därför gör jag mig en tjänst och skriver ner det en extra gång här (jag känner mig själv för väl):
SWEDISH HOUSE MAFIA - GREYHOUND
13
"När vi var tretton år, då var vi tretton år.
Idag är vi tjugotre fast vi inte är de.
Jag känns tretton och du känns trettiotre.
för jag är lika borta i själen idag som jag var då,
men du är lika trygg och säker nu som förr,
Och jag förstog aldrig riktigt hur det kunde bli så."
Idag skulle jag behöva plugga. jag har en tenta imorgon.
Men något har legat i vägen för det.
Det är ju så att när saker och ting börjar bli riktigt bra, så har mitt liv till en vana och rutin att gå in i försvarsposition, då det oftast vänder snabbt och blir turbulent.
De har alltid sagt att jag var en drömmare och det är ju vad jag är.
Fick jag bara blunda nu och se mitt drömliv framför mig så ser jag mig själv kliva ut på den där lilla verandan till min bungalow, jag möts av värmen och sångerna från havet.
Mina ben är bruna och myggätna, jag är en aningen uttorkad och hungrig, men jag vet att till frukost får jag en omelett med tomat, färskpressad mango juice och några färska ananas skivor.
Jag vet att jag kommer lära känna minst en ny vän under dagen och stressen ligger så långt borta från mig, jag vet aldrig vart jag kommer att vara imorgon och det är all fakta jag behöver.
Precis just nu som jag föreställer mig det här kan jag känna sanden mellan tårna, lukten och värmen till och med smaken av den där underbara havspastan som åts flitigt i Nha Trang.
Hitills har jag nästan överlevt en hel termin på Universitetet, jag har klarat alla tentor och jag har fixat svåra utmaningar.
Jag har traskat runt med ett tungt bagage på min rygg.
Men det har gått, och kanske men bara kanske börjar jag nästan att glömma vissa saker.
Det skulle vara skönt om jag kanske kunde få stänga igen den där dörren som leder in till rädslan.
Jag har väll aldrig haft det där flytet i mitt liv.
Men det är ju så, för att om allt hade varit en dans på rosor och perfekt hela tiden, så hade jag aldrig kunna uppskatta de vackraste och varmaste stunder lika bra i livet när dom väl sker.
Som när ens bästa vän går och skaffar barn.
Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det lilla livet och måste stoppa mig själv från att börja gråta.
Tretton, always yours to keep.
Idag är vi tjugotre fast vi inte är de.
Jag känns tretton och du känns trettiotre.
för jag är lika borta i själen idag som jag var då,
men du är lika trygg och säker nu som förr,
Och jag förstog aldrig riktigt hur det kunde bli så."
Idag skulle jag behöva plugga. jag har en tenta imorgon.
Men något har legat i vägen för det.
Det är ju så att när saker och ting börjar bli riktigt bra, så har mitt liv till en vana och rutin att gå in i försvarsposition, då det oftast vänder snabbt och blir turbulent.
De har alltid sagt att jag var en drömmare och det är ju vad jag är.
Fick jag bara blunda nu och se mitt drömliv framför mig så ser jag mig själv kliva ut på den där lilla verandan till min bungalow, jag möts av värmen och sångerna från havet.
Mina ben är bruna och myggätna, jag är en aningen uttorkad och hungrig, men jag vet att till frukost får jag en omelett med tomat, färskpressad mango juice och några färska ananas skivor.
Jag vet att jag kommer lära känna minst en ny vän under dagen och stressen ligger så långt borta från mig, jag vet aldrig vart jag kommer att vara imorgon och det är all fakta jag behöver.
Precis just nu som jag föreställer mig det här kan jag känna sanden mellan tårna, lukten och värmen till och med smaken av den där underbara havspastan som åts flitigt i Nha Trang.
Hitills har jag nästan överlevt en hel termin på Universitetet, jag har klarat alla tentor och jag har fixat svåra utmaningar.
Jag har traskat runt med ett tungt bagage på min rygg.
Men det har gått, och kanske men bara kanske börjar jag nästan att glömma vissa saker.
Det skulle vara skönt om jag kanske kunde få stänga igen den där dörren som leder in till rädslan.
Jag har väll aldrig haft det där flytet i mitt liv.
Men det är ju så, för att om allt hade varit en dans på rosor och perfekt hela tiden, så hade jag aldrig kunna uppskatta de vackraste och varmaste stunder lika bra i livet när dom väl sker.
Som när ens bästa vän går och skaffar barn.
Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det lilla livet och måste stoppa mig själv från att börja gråta.
Tretton, always yours to keep.
lördag 8 december 2012
Hemligheten
De säger att hemligheten och nyckeln till ett lyckligt och hälsosamt liv är att alltid förhålla sig positiv till saker och det som händer runt omkring sig.
Att när man missar bussen bara tänka på att nästa kommer alldeles stax, "nu får jag 10 minuter till övers av att bara stå här, andas in friskluft och vara i nuet."
Att när man blir sjuk, känner sig ynklig och sårbar så ska man tänka sig frisk snabbt genom att tänka positivt. "Imorgon när jag vaknar mår jag bra igen, nu passar jag på att njuta av en heldag i sängen och bara dricka varmt te och titta på bra filmer."
men jag kan fortfarande inte undgå att tänka på de där orden, som förföljer mig än idag.
"jag vill inte förstöra dig själsligt" med okänslig röst och glimten i ögat.
Jag kämpar hela tiden, varje minut och vaken stund av mitt liv för att inte låta det slå in.
Men verkligheten verkar alltid ligga några steg före mig.
Jag har gått på flera olika vägar, testat och sett det mesta och mött de flesta.
men det finns något ont som alltid vilar runt hörnet i mina allra vackraste stunder i livet.
I mina mest trivsamma och trygga stunder.
Detta tomrum som ligger någonstans inom mig är fyllt av osäkerhet, rädsla och hat.
Hat för den misshandel jag fick utstå.
Rädsla för att det kommer att hända igen.
Och osäkerheten av att alla ser på och låter mig förnedras, igen.
Ska det alltid vara så här? Och ska jag någonsin bli fri?
Hur länge ska JAG betala av det svaga skuldbeloppet ni försatte mig i?
Jag tänker hela tiden på hemligheten, om att vara positiv till allt och då blir livet så där alldeles bra, men jag inser sammtidigt att hade det inte varit för att jag varit så förbannat positiv, hade det här aldrig hännt.
Jag såg allt med förbundna ögon, jag ville och kunde verkligen se det där lilla solskenet mitt i den turbulenta och nattsvarta storm som jag stod mitt i.
Om jag bara var positiv och tog emot några knytnävar till så skulle det vända sedan.
Det har varit tre långa år, med skratt, sorg, kärlek, hat och allt det där som hör till.
Utan det onda existerar inte det goda.
Hur länge till ska jag orka fortsätta vara så där positiv, när det enda det har gjort för mig är slita mig i stycken?
Att när man missar bussen bara tänka på att nästa kommer alldeles stax, "nu får jag 10 minuter till övers av att bara stå här, andas in friskluft och vara i nuet."
Att när man blir sjuk, känner sig ynklig och sårbar så ska man tänka sig frisk snabbt genom att tänka positivt. "Imorgon när jag vaknar mår jag bra igen, nu passar jag på att njuta av en heldag i sängen och bara dricka varmt te och titta på bra filmer."
men jag kan fortfarande inte undgå att tänka på de där orden, som förföljer mig än idag.
"jag vill inte förstöra dig själsligt" med okänslig röst och glimten i ögat.
Jag kämpar hela tiden, varje minut och vaken stund av mitt liv för att inte låta det slå in.
Men verkligheten verkar alltid ligga några steg före mig.
Jag har gått på flera olika vägar, testat och sett det mesta och mött de flesta.
men det finns något ont som alltid vilar runt hörnet i mina allra vackraste stunder i livet.
I mina mest trivsamma och trygga stunder.
Detta tomrum som ligger någonstans inom mig är fyllt av osäkerhet, rädsla och hat.
Hat för den misshandel jag fick utstå.
Rädsla för att det kommer att hända igen.
Och osäkerheten av att alla ser på och låter mig förnedras, igen.
Ska det alltid vara så här? Och ska jag någonsin bli fri?
Hur länge ska JAG betala av det svaga skuldbeloppet ni försatte mig i?
Jag tänker hela tiden på hemligheten, om att vara positiv till allt och då blir livet så där alldeles bra, men jag inser sammtidigt att hade det inte varit för att jag varit så förbannat positiv, hade det här aldrig hännt.
Jag såg allt med förbundna ögon, jag ville och kunde verkligen se det där lilla solskenet mitt i den turbulenta och nattsvarta storm som jag stod mitt i.
Om jag bara var positiv och tog emot några knytnävar till så skulle det vända sedan.
Det har varit tre långa år, med skratt, sorg, kärlek, hat och allt det där som hör till.
Utan det onda existerar inte det goda.
Hur länge till ska jag orka fortsätta vara så där positiv, när det enda det har gjort för mig är slita mig i stycken?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)