Dag 9, Det vänder

Livet i sig är nog kanske det mest oförutsägbara. Visst kan vi alltid försöka med att planera i saker, försöka styra våra öden och ta oss in på rätt stigar i livet.

Men det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. 

Och det är nog det jag älskar mest med livet i sig. 

Tänk om vi visste allt? Om planen vi gjorde för oss själva när vi drömde om hur våra liv skulle utspela sig i framtiden? 

Det kanske blev för det bättre eller för det värre. Men alla går vi på denna jord med någonting som gör just vårat liv speciellt och intressant. 

Vi tilldelas alla olika slags små uppgifter på något sätt.

Vi får ta del av olika former av upplevelser, känslor och saker. 

Från ingenstans trillade ett mail ner i boxen där det stod att jag helt plötsligt gått och blivit antagen till kursen, jag redan vid två tidigare tillfällen nekades. 

Helt plötsligt, när jag började fundera på hur jag kan fundera ut ett sätt att stanna kvar lite längre, så kom detta som från himlen sänt.

Men nu kommer vi till den jobbiga biten: Att plugga. 

Men å andra sidan så får man klappa till sig själv och tänka på vilka förutsättningar man har.

Jag behöver inte ta den kyliga vägen till skolan klockan åtta på morgonen för en 2 timmars föreläsning.

Jag vaknar när jag vaknar, lägger mig på stranden eller utvecklar mig i en fosterställningsposition med datan och boken i högsta hugg. 

Beställer in olika smårätter i omgångar och njuter av livet.

Det gör det så värt att "bita i det sura äpplet" och plugga.

Idag vill jag att ni ska få ta del också av ett helt fantastiskt experiment jag hittade på en hemsida. 

Genom att vara positiv, trevlig mot sin omgivning, framförallt LE så mår man bra, i sig själv. 

Och man smittar av sig.

Positiva energier gör att allting runtomkring i slutändan blir positivt. 

Det är svårt men det är min största uppgift jag har tilldelat mig själv på den här resan.

Bort med all negativa energi!

Dag 5 Nomad

Jag skriver för att det är en del av min bearbetning.
Måste säga att jag verkligen älskar Koh Chang.
Igår hyrde man moppe och tog en tripp runt ön.
Sjukt fina vyer.

Hittade mina drömmars reaggea bar. Spelade Bobban, låg i en hängmatta och hade havet under mina fötter.
Tar nog och hyr en moppe imorgon igen och drar dit för att måla lite.
De andra är lite för fega för att hyra moppe, och det med all rätt.
Vi ser folk med uppskrapade kroppar höger, vänster!

Men ni vet ju hur jag är, LOTE  -->  Living On The Edge

Har intervall tränat i dessa fantastiska backar också, så fort det blir lite svalare ska jag ge mig på't igen!

Tro det eller ej men man kan lätt bli rastlös här också.
Man har för mycket fritid och för lite bekymmer.

Känns ganska skönt att vara en nomad igen.
Hemlös och i ständig rörelse!

Dag 3

Så vi lämnade ett kallt Sverige och möttes av den efterlängtade väggen av värme i ett kaosartat Bangkok.
Och det gick hur bra som helst, till er som möjligtvis missat detta så har Bangkok omfattats av bombdåd, skjutningar och demonstrationer den senaste månaden.
Dag två raggade vi upp en skön taxi chaufför som med glädje körde oss hela vägen till Trat, där vi sedan tog en båt över till Koh Chang.
Koh chang är verkligen en paradisö med kombination av vita ständer, klarblått hav, skit och moppar.
Jag gillar det starkt. Vi känner oss som hemma.

Vad jag har förstått det som så åkte vi i rättans tid från snö och kyla.
Helt plötsligt kan jag känna hur all den där stressen man bär med sig i det vardagliga livet, successivt har börjat övergett mitt sinne. Min enda oro nu är hur jag ska få min kassa ekonomi att gå ihop. Jag tror att jag vill vara borta så länge jag bara kan.

När man är ute och reser, så har man bara tre saker som man behöver oroa sig över, vilket är:
1. När ska jag äta?
2. Var ska jag äta?
3. Vad ska jag äta?

Ganska simpelt känner jag.
Ah just det, Jag ska ju börja tänka på "min figur" nu när jag är här. Och inte hamna i den farliga semester fällan.
Tog några simtag ute i havet och en trött promenader på stranden.
Får se om man kan uppgradera sig själv och ta en joggingtur någon gång i framtiden också.

Det var väll det för nu.

Må gott!

Uppe på Melancholy Hill.

Jag får en chans igen. Ja jag får en chans igen, till världen.

För det handlar egentligen inte om de vita stränderna, eller en chans på romans. Det handlar för den delen inte heller om att ha det bättre än någon annan.
För mig handlar det om självrannsakan och klassisk livsnjutning.
Friad från inskränktheten och måsten, som byts ut mot människor som sprider lärdom, vishet och en jävla massa skratt!

Det är på resorna jag får möta de öppensinnade människorna. 20-talets hippies som för en stund hoppat av ekorrhjulet, eller som vissa: För evigt. Det är dom som utan några tvivel, talar med främlingen i bordet bredvid. Vill veta mer. dela mer.

På resa, öppnar jag alltid upp mitt hjärta. Jag vågar alltid lite mer. Jag går alltid en extra mil. Det krävs mycket för att låta någon få öppna min dörr här i lilla landet lagom. (Lagom är alltid bäst för att inte glömma.)
Man kan nästan säga att jag i ren och skär försvarsmekanism backar undan för att rädda mig själv och ge plats åt de som bäst behöver räddas.

"Jag var den starkaste av oss, men den svagaste ändå"

För här är jag och förblir jag utsatt till att dömas. Här handlar det främst om att ha fräcka kläder, många vänner och ett instagram konto. Trots all detta är alla så ivriga över att bli räddade. För dolt under allt ligger melankolian och gnor. Likt som en Håkan Hellström låt, som smyger sig ut och tar sin rätta form i en facebook status.

När vi får sol på oss kan vi lättare underhålla fasaden, och låta skenet bedra sin publik och alla runtomkring. Med solbrända ben och klarblått hav, är då sorg ett minne blått? På sommaren verkar alla leva i harmoni och "lever sina liv fullt ut". Jag vet det, för jag har sett det.

Jag är nog lycklig nu. Jag skulle säkert kunna vara lyckligare, vad vet jag? Jag tänker inte tänka så iallafall. Jag vet bara att jag sett de absolut dåligaste av dagar.
Och det finns inga planer, tid eller rum för att någonsin ta ett steg tillbaka i den riktningen.

Det kom aldrig någon trött prins och räddade mig. Och han kommer inte att komma för den delen heller. Jag. Jag är min egen hjälte. Jag är min egen tappra hjältinna. Och så får  det förbli. Ingen kan någonsin lära dig att älska dig själv. Det är en kamp man tar med sitt inre.

Kom ihåg, att sanningen är det enda som kan slå dig fri. Var inte något för någon annan. Och låt inte dina dåliga dagar definera vem du är.

Ta en dans och sjung en sång med själen en kväll i veckan. Det lönar det sig till slut.