I've come a long way

Den senaste månaden har jag gjort jätte stora framsteg på en väldigt kort tid.
Det känns väldigt bra, den sista "utmaningen" jag står inför nu är att åka till Trollhättan, och nu är jag långt ifrån rädd.
Är super taggad och vet att det kommer gå riktigt bra.

Problemet nu är att rastlösheten har slagit till något fatalt.
Jag börjar genast fundera på hur jag ska kunna "överleva" på samma ställe en så här lång tid.
en framtid utan några planer, ett spar konto utan pengar och en resedagbok att inte fortsätta fylla i.
Jag är redan sugen på arbetslivet igen, jag vill känna känslan av att kunna ta kontroll och spara pengar.
Ifall att jag får ett infall och vill iväg. igen.

Jag skickade in min ansökan igår kväll om att få börja studera i höst.
Jag var inte speciellt glad efteråt.
för en känsla säger att det är inte det här jag ska göra, och om jag ska göra det, då ska jag göra det i ett annat land, jag har ju alltid velat studera i USA eller Australien.

Ni kan inte förstå hur felplacerad jag känner mig.
Varje dag kämpar jag mot tankarna att vilja vara någon annanstans.

Som jag tidigare sa, Jag har allt som så många drömmer om här i mitt Sverige, endå så längtar jag bort härifrån väldigt mycket.
Men sen å andra sidan kanske det bara är läge att byta stad? Jag kanske är klar ett tag framöver med Örebro och Kumla?
Jag har haft livets roligaste helg, den har varit grym, men efteråt kommer alltid tystnaden och funderingarna.
Skulle jag kunna klara av att vara här så länge?