80 Personer skulle leva i ohälsosamma och ovårdade hem
67 Vuxna skulle bo i staden, och bara hälften av dom skulle kunna läsa och skriva
50 Skulle lida av svält
33 Skulle inte ha tillgång till rent och färskt vatten
24 Skulle inte ha tillgång till elektricitet
Av de 76 som har elektricitet, skulle enbart använda det för lyse under natten.
42 skulle ha en radio, 24 TV, 14 telefoner och 7 datorer.
7 skulle äga en bil
5 personer skulle inneha 32 % av hela stadens hälsa.
De fattigaste i staden skulle enbart äga 3 % av stadens inkomst.
Om du vaknar med hälsan imorgon så är du mer välsignad än de miljoner som inte kommer att överleva den här veckan.
Om du aldrig har fått utstå faran i ett krig, rädslan och ensamheten av att fängslas, smärtan av att torteras eller att svälta, Så har du det bättre än vad 500 miljoner andra i världen har det.
Om du har mat i kylen, kläder i garderoben, tak över huvudet och en säng att sova i, så är du 75 % bekvämare än vad resten av människorna i denna värld är.
Om du har pengar på banken, i din plånbok eller ett sparkonto så är det du och 8 % som äger världens rikedomar.
2 miljarder människor skulle inte kunna läsa detta inlägg.
En del av mig skäms när jag läser det här, det blir så tydligt och jag kan inte ungdå från att ställa mig själv frågan: varför jag?
Vad ska jag ha förtjänat för att ha det så bra egentligen?
Den största sorgen jag någonsin har bearbetat har varit ett förlorat marsvin alternativt pojkvän.
Jag skäms över att livet är så förbannat simpelt och enkelt.
Som att man får allting serverat.
Jag vill aldrig mer må dåligt om det inte är för något som är betydelsefullt eller viktigt
En data kan jag alltid köpa en ny, har jag inte råd tar jag den på delbetalning.
En lägenhet kan jag alltid säga upp om det blir för dyrt eller för jobbigt.
En tenta kan jag alltid kugga på då jag kan göra en ny.
En helg utan alkohol och dans kan gå till spillo då ekorrhjulet bringar nya varje helg.
En filmkväll med fina vänner kan man missa när man inte orkar då det kommer nya.
Jag vill bli bättre. Och jag kan bli bättre.
Jag är tacksam (och lite sentimental)
När jag var i Kambodja blev jag och N vän med en ung kvinna som jobbade på hostelet vi bodde på.
Hon och hennes bror, hon om jag minns rätt var lika gammal som oss (89:a) och hennes bror var några år yngre.
Deras mamma gick bort när de var små och hade fått klarat sig själva ända sedan dess.
Hennes ögon tårades när hon berättade sin historia men hon var så fruktansvärt stark.
Hon berättade om att hon alltid hade drömt om att få studera, men hon hade aldrig haft de pengarna utan fått börja jobba direkt i tidig ålder.
Likaväl som jag har sanningen mitt framför mig så beställer jag in min cola med is och unnar mig en pasta. det skär lite i hjärtat men trots att verkligheten står och tittar mig djupt in i ögonen så lämnar jag bordet med känslan "det är inte min verklighet, det finns inte"
Vilket dagligt jävla hån och slag i ansiktet att se oss turister komma och leva livet varje dag, sitta med våra sedelbuntar som om de vore luft, medans de kämpar för att överleva varenda dag.
Det tog hårt på henne när vi berättade att i Sverige får vi alla gratis utbildning oavsett var vi kommer ifrån, vi har jobbgaranti och kan alltid vända oss någonstans när vi behöver pengar.
Vi behöver aldrig sova på gatan och vi behöver inte befara att något vidrigt lurar bakom hörnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar