Hemligheten

De säger att hemligheten och nyckeln till ett lyckligt och hälsosamt liv är att alltid förhålla sig positiv till saker och det som händer runt omkring sig.
Att när man missar bussen bara tänka på att nästa kommer alldeles stax, "nu får jag 10 minuter till övers av att bara stå här, andas in friskluft och vara i nuet."

Att när man blir sjuk, känner sig ynklig och sårbar så ska man tänka sig frisk snabbt genom att tänka positivt. "Imorgon när jag vaknar mår jag bra igen, nu passar jag på att njuta av en heldag i sängen och bara dricka varmt te och titta på bra filmer."

men jag kan fortfarande inte undgå att tänka på de där orden, som förföljer mig än idag.
"jag vill inte förstöra dig själsligt" med okänslig röst och glimten i ögat.

Jag kämpar hela tiden, varje minut och vaken stund av mitt liv för att inte låta det slå in.
Men verkligheten verkar alltid ligga några steg före mig.

Jag har gått på flera olika vägar, testat och sett det mesta och mött de flesta.

men det finns något ont som alltid vilar runt hörnet i mina allra vackraste stunder i livet.

I mina mest trivsamma och trygga stunder.

Detta tomrum som ligger någonstans inom mig är fyllt av osäkerhet, rädsla och hat.

Hat för den misshandel jag fick utstå.
Rädsla för att det kommer att hända igen.
Och osäkerheten av att alla ser på och låter mig förnedras, igen.

Ska det alltid vara så här? Och ska jag någonsin bli fri?
Hur länge ska JAG betala av det svaga skuldbeloppet ni försatte mig i?

Jag tänker hela tiden på hemligheten, om att vara positiv till allt och då blir livet så där alldeles bra, men jag inser sammtidigt att hade det inte varit för att jag varit så förbannat positiv, hade det här aldrig hännt.

Jag såg allt med förbundna ögon, jag ville och kunde verkligen se det där lilla solskenet mitt i den turbulenta och nattsvarta storm som jag stod mitt i.

Om jag bara var positiv och tog emot några knytnävar till så skulle det vända sedan.

Det har varit tre långa år, med skratt, sorg, kärlek, hat och allt det där som hör till.

Utan det onda existerar inte det goda.

Hur länge till ska jag orka fortsätta vara så där positiv, när det enda det har gjort för mig är slita mig i stycken?