Every day my heart get's smaler and smaler
And everything just getting harder"
/ Johanna 13 år
Jag skulle vilja prata med henne igen, den där tjejen från sjätte klassen. Mig själv.
Idag gick jag igenom mina gamla lådor, lådor av minnen, notiser, bilder, ting och konst.
Jag skulle fråga henne varför hon vid så ung ålder kände sig så vilsen, jag skulle fråga henne vad som gav henne längtan till någonting någon annan stans.
Den där känslan har ju varit med mig så länge, idag fick jag det på papper, Svart på vitt att jag i princip alltid vandrat på okänt vatten och längsmed en vilsen stig.
Jag hade ingen pojkvän då, inget krossat hjärta, Den handlar bara om kärleken till mig själv.
texten är mycket längre än vad jag skrev ut.
I dagens samhälle är vi matade med skräck, jag läste aftonbladet och här kommer några av artiklarna som dök upp, sida efter sida:
"Grekland vid ruinens brant"
"Stjärnan var nära ta sitt liv"
"Så gör skojarna för att kapa ditt kort"
"Jag kände mig rädd"
"Gravid diabetes ökar risken för stroke"
"Så här festar politikerna på DINA skattepengar"
Behöver jag fortsätta?
Allting är en kampanj av skräck, vi ska alltid vara rädda.
Det är farligt att äta chips, du ska aldrig åka till Burma, Ditt barn blir våldtaget online, Du kan dö om du åker bil, Du får ingen pension.
Sen slår vi på TV:n eller lyssnar på radion
Finnar? Tonåring? Du kommer aldrig få ligga om du inte använder nya garnier anti finnkräm.
Trött, slitet hår? (sen är det en grå färgad kvinna som går i en solig värld men hon har ju inte använt sig av nya Wellas hårfärg så hon är helt blekt och syns inte)
Skavsår på fötterna? Men som kvinna och inga klackar? Då hamnar du aldrig i himlen eller i Paris.
Köp levis jeansen, då kommer killen du alltid drömt om definitivt vilja ta med dig hem och klämma på dig, det slutar till och med att han drar av dig toppen mitt på gatan.
Medans ni omedvetet pumpas in av denna konstanta kampanjen av rädsla och fruktan så sitter jag bredvid och inser att ni är min.
Få och då vill jag säga att få gånger har jag mött människor med samma magkänsla som mig, det konstanta sökandet och ledandet efter en plats med ro och lugn.
Medans ni lever vidare i eran mellanmjölks dröm saga (vilket jag älskar och hatar) så står jag och är den rosa elefanten i rummet som ingen vill tala om.
Ni köper hus, skaffar barn, jobbar på ett och samma jobb, ser på big brother som börjar prick klockan 21.55 på vardagskvällarna, Klockan 07.00 ringer alarmet på morgonen, ni har antagligen duschat kvällen innan och lägger alltid nycklarna på samma ställe, kanske till och med redan kvällen innan förberett morgondagens frukost macka med ost och skinka på, men för att "lyxa" till dagen kanske ni slänger på ett salladsblad och en tomat skiva.
Enkelt, simpelt. Tänk om jag fick ha det så, jag kunde ha det så om jag ville alltså, jag har haft det så.
Men det var inget för mig.
Med detta skrivet så vill jag ha sagt att mitt framför mig står min kampanj fylld av rädsla, tänk om jag aldrig blir som de? Tänk om jag faktiskt aldrig hittar en kille jag trivs med? Och om jag gör det, kommer det vara tillräckligt för att hålla mig kvar? Kommer jag hitta ett jobb som jag trivs med och kan leva med? Kommer jag någonsin vilja ha barn?
Samhället talar om för oss vad som är rätt, allt det jag gör går emot alla normer, jag är en av dom vi inte talar högt om, för en dag kanske det löser sig för henne.
Men ni, tänk om jag trivs så här då? Och nu vill jag skrika det högt till mig själv också för den delen.
Jag kanske blir den där ensamma 40 åringen utan hus och barn, men kommer det att göra något då?
Måste man ha någon att dela tak med för att vara fulländad?
Jag trivs ju bra som singel, men jag intalar mig själv att det ska bli så mycket lättare med någon som kysser min axel på kvällen och talar om att jag är viktig?
Jag har redan hittat mina själsfränder och de vet vilka de är.
Så länge jag har er har jag ju allt, ni talar om för mig att jag är rolig, vacker och bra som jag är.
Alla måste vi följa våran väg, jag kan inte tvinga fram den där känslan och mellanmjölks blodet som 99 procent av den svenska befolkningen verkar ha fått i sig.
Jag har börjat acceptera det nu. och det känns bättre och bättre för varje dag som går.
Så bra relation som jag har med den viktigaste människan i världen har jag aldrig haft förr och det är relationen till mig själv.
Jag tror verkligen att snart kommer jag att ta detta ett steg längre.
Texten jag skrev när jag var 13
Målade mycket när jag var yngre, det var mitt sätt att vaska bort jobbiga tankar och känslor.
Denna gjorde jag när jag var 14
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar