Jag har drygt 5 opostade blogginlägg som ligger i mitt "utkast" här på bloggen.
Ibland känns det som att hela mitt liv går ut på att älta, gå igenom, tankar, funderingar, många "men om jag bara hade.." osv.
På nätterna drömmar jag om det som har varit.
På dagarna tänker jag på det som har varit.
Ibland är jag stark och positiv.
Lika fort kan det vända och allt känns bara orealistiskt.
Utåt är jag ju världens bästa tjej, folk diggar mig och jag diggar dom.
Jag är lätt att tycka om, kanske för att jag månar om mina medmänniskor, kanske för att jag oftast sätter dom framför mig själv.
Ibland hamnar jag i trans där jag tappar bort mig själv, slutar synas, slutar prata.
Det sker bara när den där magkänslan kommer fram, klumpen i magen, otrillräckligheten kallar jag den för.
Otillräckligheten gillar inte att äta, gillar inte att synas och vill helst bara vara dryg, otrevlig och destruktiv.
Jag skrev en gång ett brev till mig själv, och det lyder så här:
Vem kan älska henne fullt ut?
Vem orkar med hennes otröstliga hjärta?
Vem kan mätta hennes törst?
Jag orkar inte ens försöka bli älskad.
Jag är den som fortfarande får betala av för vårt svaga skuldbelopp.
Jag borde bli poet tror jag.
För har någon trampat på ditt hjärta tillräckligt många gånger så kommer artisten i dig ut.
Jag orkar inte skämmas längre.
Sorgen och hatet är lika stor del av mig som den där lysande stjärnan ni får ta del av.
"utan det onda existerar inte det goda"
50/50
älskar dig! <3
SvaraRadera