En plats utan varken oro, stress eller ångest
Men tills dess är allt i livet ett test.
Precis här om dagen log jag när jag vandrade gatan ner och tänkte för mig själv att wow, det var så länge sedan nu, nästan så att jag glömmt bort hur det kändes, att må så där riktigt piss dåligt.
Det här ska jag skåla för, jag ska skåla för alla de hinder jag hoppat över, att jag tog mig igenom ett nytt oväder och det att det har gått mycket smärtfritt.
Jag har haft ett jätte turbulent år, men det har varit en oro och en stress för det materiella, orken att lyckas vara någonting jag inte var just då.
Sen finns det en annan sorts smärta, en ångest som är på en så pass djup nivå att när den hälsar på, så vrider du dig i smärtor, slår dig själv i magen, river dig över hela kroppen, för du vet inte vart du ska ta vägen med dig själv.
Tills slut ger du med dig och kräks upp din ångest.
DET fick jag så klart smaka på bara timmar senare efter att jag sagt så till mig själv.
Nej, ingenting har hännt, det är som att mitt egna spöktåg drar igång och börja tuta sig fram genom spåren i min hjärna.
Idag mår jag bra, eller vad ska jag säga, jag känner mig likgiltig, för att jag har blivit så förstörd som jag blivit.
jag fick lära mig en sak den här gången iallafall:
Jag kan aldrig mer släppa in någon på livet och jag kan aldrig tillåta någon att älska mig förens jag att jag gör det själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar