The world is not enough

Tänk om vi alla kunde göra X antal dubletter av oss själva, dela ut oss till vänner, familj och respektive.
Under tre års tid har jag gjort det, jag har lyckats göra en dublett av mig själv.
Jag vet flera kvällar då jag kallsvettig kunde kolla på klockan, försöka hålla minen, skaka av mig dammet på tröjan för att sedan rulla vidare till nästa person.
(Jag kan minnas mig tänka, okej, nu är klockan halv tio, nu har jag varit med familjen i drygt tre timmar, förut träffade jag A och nu kan jag rulla vidare till B)
Ingen har väll antagligen någonsin ens en gång krävt detta av mig, men många har tagit för givet att johanna alltid är tillgänglig.
Hon är glädjespridaren med energi som aldrig tar slut, hon bryr sig inte riktigt om hur lång resan till målet är, hon är flexibel, lättsam och framför allt spontan.

Jag skapade själv den här karaktären, karaktären som aldrig sa ifrån för att inte trampa någon på tårna, karaktären som gjorde allting möjligt.
Karaktären som tryckte bort sina egna känslor och gärna tog på sig andra människors grubbel och livskriser, mina vänner är min familj och kan jag veta att jag på något sett räddade deras dag/kväll med min energi så kanske det får MIG att må bättre.

Vet ni varför resorna blev en så stor del av mitt liv? Jo för att jag fick fly från allt det här, fly från känslan av att inte räcka till, fly från känslan av att göra människor besvikna.
Jag har aldrig kännt mig så fri som den dagen jag klev ut från flygplatsen i Bangkok, hjärtat pumpade i max och jag var nästan stum av känslan, känslan av att vara en fri fågel.
Inga krav, inga måsten, bara här och nu.

Men när man slutligen kommer till en punkt i livet, då man inser att man är 23 år och kan inte hålla på så här mer.

Det enda jag kräver, från både familj och vänner är andrum och förståelse.
Att jag idag gör det jag behöver för att själv må bra.
I lördags hade jag en dålig kväll, var nästintill gråtfärdig och yr i omgångar.
Men det vände när mina gamla jobbar kompisar ringde klockan halv elva och bad mig komma till harrys för en reunion.
Där kan jag vara spontan, för det kändes rätt i min hjärna i den stunden.

Jag vill till peace and love, jag säger att jag ska dit, MEN antagligen kommer jag inte åka för det krävs en energi jag inte kan hitta just nu, och säkerligen inte på ett tag heller.

Jag är en dayfly nu, jag lever för stunden och sekunden, jag följer mitt hjärta och vad min mage talar om att jag kan göra.

Jag har lidit så mycket och är på väg att verkligen bli bra nu.
Det blir bättre HELA tiden ska jag säga.

Men jag behöver allas stöd och acceptans.

Jag är fortfarande mig själv, bara att jag inte har med mig den där dubletten längre.

Nu kan jag bara bära mig själv och ingen mer därtill.
Det är min tur nu.
Jag väljer att må bra.
Och det är ni, mina medmänniskor runt omkring mig som gjort och fortfarande gör detta möjligt.

Jag älskar er!