Life cheats you

Idag fick jag en riktig tankeställare.
Det är allt för sällan vi talar om döden, som att den inte fanns och som att den aldrig skulle knacka på våran dörr.
Vad vi sällan tänker på är att döden kanske bara ligger alldeles runt hörnet för oss alla, och kan komma och hämta oss när vi minst anar det.

Döden skrämmer mig, inte på så sätt att jag är rädd för att det ska göra ont, mestadels för att jag vill hinna med så mycket, och skulle den ta en närstående ifrån mig så skulle det bli kalabalik i mitt huvud.
Jag har alltid sagt att livet tar slut innan 30 men sen insåg jag hur mycket jag längtar till pensionen då jag kan flytta utomlands och fortsätta utforska världen. Med rullator elle ej, med partner eller ej.

Skulle jag knacka på porten till vad det nu än är så vet jag inte om jag skulle vara tillfreds, jag skulle bli ett sånt där Patrick Swayze spöke som stannade kvar på jorden för att jag inte var redo för den andra sidan.

Jag vill som människa bli bättre på att tala om för mina medmänniskor hur fantastiska de är, jag vill bli bättre på att vara med, att hjälpa till men framförallt:
Jag vill bli bättre på att prioritera mig själv, göra exakt det jag känner för.

Jag vill plocka fram den där smyg idolen som jag bär på inom mig själv, jag vill inte bara vara en drömmare jag vill leva drömmen.

Om det så är något så litet som att cykla till Örebro eller att testa på en ny sport likaväl så som något storslaget, vill jag spela in en skiva så borde jag göra det (nu är inte det drömmen dock men)

Jag anser att livet är en gåva, en gåva folk tar för givet, likaväl jag.

Istället för att hänga runt och klaga så borde jag bli bättre på att ta tag i min skit och förändra.

Man väntar inte på att livet ska forma en, man formar och skapar sig själv.

Som vanligt är jag ett smart proffs när jag skriver sådanna här saker och sen lever jag inte upp till det själv.

Återigen så måste vi alla börja någonstans!