För det handlar egentligen inte om de vita stränderna, eller en chans på romans. Det handlar för den delen inte heller om att ha det bättre än någon annan.
För mig handlar det om självrannsakan och klassisk livsnjutning.
Friad från inskränktheten och måsten, som byts ut mot människor som sprider lärdom, vishet och en jävla massa skratt!
Det är på resorna jag får möta de öppensinnade människorna. 20-talets hippies som för en stund hoppat av ekorrhjulet, eller som vissa: För evigt. Det är dom som utan några tvivel, talar med främlingen i bordet bredvid. Vill veta mer. dela mer.
På resa, öppnar jag alltid upp mitt hjärta. Jag vågar alltid lite mer. Jag går alltid en extra mil. Det krävs mycket för att låta någon få öppna min dörr här i lilla landet lagom. (Lagom är alltid bäst för att inte glömma.)
Man kan nästan säga att jag i ren och skär försvarsmekanism backar undan för att rädda mig själv och ge plats åt de som bäst behöver räddas.
"Jag var den starkaste av oss, men den svagaste ändå"
För här är jag och förblir jag utsatt till att dömas. Här handlar det främst om att ha fräcka kläder, många vänner och ett instagram konto. Trots all detta är alla så ivriga över att bli räddade. För dolt under allt ligger melankolian och gnor. Likt som en Håkan Hellström låt, som smyger sig ut och tar sin rätta form i en facebook status.
När vi får sol på oss kan vi lättare underhålla fasaden, och låta skenet bedra sin publik och alla runtomkring. Med solbrända ben och klarblått hav, är då sorg ett minne blått? På sommaren verkar alla leva i harmoni och "lever sina liv fullt ut". Jag vet det, för jag har sett det.
Jag är nog lycklig nu. Jag skulle säkert kunna vara lyckligare, vad vet jag? Jag tänker inte tänka så iallafall. Jag vet bara att jag sett de absolut dåligaste av dagar.
Och det finns inga planer, tid eller rum för att någonsin ta ett steg tillbaka i den riktningen.
Det kom aldrig någon trött prins och räddade mig. Och han kommer inte att komma för den delen heller. Jag. Jag är min egen hjälte. Jag är min egen tappra hjältinna. Och så får det förbli. Ingen kan någonsin lära dig att älska dig själv. Det är en kamp man tar med sitt inre.
Kom ihåg, att sanningen är det enda som kan slå dig fri. Var inte något för någon annan. Och låt inte dina dåliga dagar definera vem du är.
Ta en dans och sjung en sång med själen en kväll i veckan. Det lönar det sig till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar